shortstoryblog

Jag satt på Nialls rygg och han gick längst strandkanten. Plötsligt spelas bilden upp när jag och Martin hade gjort samma sak för drygt ett år sedan.  Den perfekta dagen, på badstranden några mil från min hemstad, Örnsköldsvik. Jag minns doften av sanden, ljudet av vågorna och hur mycket jag älskade Martin. Allt det slog tillbaka. jag kände hur mitt grepp lossnade om Nialls axlar. Plötsligt låg jag i vattnet, dyblöt. Bredvid mig hade jag en minst lika blöt Niall. ”what are you doing?” med ett väldigt förvånad ansiktsuttryck tittade jag på Niall, som såg minst lika förvånad ut tillbaka. ”Me? Its your fault” försiktigt lyfte jag upp handen över vattenytan och utan att Niall hann reagera skvätte jag ner han med vattnet. ”you are so dead now” jag reste mig upp och började springa, så snabbt som mina ben kunde röra på sig. Det tog inte så lång tid innan han var ikapp mig och drog ner mig i vattnet igen. ”And what did you think with now? I don’t have any other clothes” hans skratt dog ut när jag sa de.  I’m sorry, but we are soon there. You can borrow from me” låna av han? Nu gick min hjärna på högvarv. Skulle vi inte gå och äta? ”my thought was that we go home to me and eat, I just live 500 meters from here.” Han pekade på ett av de stora fina husen vid strandkanten. Jag satt i vattnet och bara gapade. ”are you coming?” innan jag ens an svara drog han upp mig på hans axel och började gå.

Han fiskade fram en nyckel ur fickan och låste upp dörren.  På andra sidan dörren väntade en stor och mäktig hall.  ”if you wait here so can I get some clodes” Niall försvann upp för trappen. Jag tog av mig mina skor och kollade mig runt i huset. Det var enormt. Jag gick runt och gapade medan jag kollade på alla saker. Det var så vackert, det var precis som mitt drömhus skulle se ut. Jag hörde hur Niall gick ned för tappen. Jag vände mig om när han gick in i köket där jag stod. ”do you live here alone?” jag hade fortfarande hakan nere vid fötterna. ”no, me and my friends live here.” han sträckte fram en hög med kläder ”here have you some clodes you can barrow” jag tog emot kläderna och gick mot toan för att bytta ut min blöta kläder mot de torra.

Jag återvände till köket där han stod och kollade på innehållet i kylskåpet ”what do you want to eat?” jag gick med bestämda steg mot Niall medan jag torkade håret med handuken han hade lånat till mig. När jag kom fram så böjde jag mig ner och kröp under armen som han höll fast kylskåpsdörren med. jag ställde mig framför honom.  ”ehm, we can...” jag tittade på allt han hade. Det var som någon hade lagt en Engorgio besvärjelse på kylen. Det fanns mycket mer mat i den än vad jag någonsin kunde ha gissat på. Jag vände mig om och granskade Niall från topp till tå flera gånger. ”what?” hela han såg ut som ett frågetecken. ”it’s just…” jag harklade mig ”how can you eat so much without getting fat?” jag sänkte blicken och tittade ner på mina fötter. Mina kinder hade börjat få en rosa nyans. Det kändes som jag skulle skämmas till döds där jag stod. Försiktigt lyfte jag upp huvudet för att se hur han hade reagerat på det jag hade sagt. När jag tittade in i hans ögon började han skratta. ”I have my methods” när han sa det sista blinkade han med ena ögat. Jag kunde inte låta bli att skratta själv.  ”so what do you wanna eat?” jag vände mig om igen för att kunna bestämma mig om vad vi kunde hitta på. ”ehm, i don’t know” han släppte handen från kylskåpsdörren och sträckte sig mot mjölken, ”how about pancakes?”

Ljuset av den nystigna solen trängde in i mina ögon.  Jag försökte dra upp täcket över huvudet. Men det fanns inget täcke.  När ljudet av vågorna nåde mina öron, slog jag upp ögonen i panik. Jag befann mig inte på mitt rum på Old Torquay Road. Jag var fortfarande kvar på stranden. I panik flög jag upp. ” you are awake” sade en glad stämma. Försiktigt vände jag mig om och såg genast vem det var som hade sagt det. Niall, han var lika snygg nu som han hade varit igår när jag först träffade han. ”what are you doing here?” sa jag försiktigt för att det inte skulle låta som jag hade blivit överraskad.  ”I didn’t want to leave you here when you had fallen asleep” ”you could had waken me up” ”you are so cute when you sleep so i didn’t  dare to” jag kände hur mina kinder växlade från hudfärgade till en mer rosaröd nyans. Han tycker jag är söt. Bara tanken får mig att le inombords.

”who were you talking to last night?” minnena från innan jag hade somnat kom tillbaka. ”it’s my friend Liam”. I had to call him so he could come with some food” Allt klarnade nu. Varför han hade nämnt mitt namn, det klarnade nu. Det var klart att han var tvungen att nämna mitt namn när Liam kom med maten. ”Do you have somthing to eat now then?” jag kände hur magen vrålade efter mat. ”sorry, it’s only an apple left” blicken i hans ögon visade att han skämdes över det han just hade sagt. ”i know a place we can go to and eat” rösten avslöjade att han var väldigt stolt över iden an nyss hade fått. ”but how are we gonnatake us ther?” ”it’s not far away from here, we can walk” jag sneglade ner på mina fötter. Jag hade bara mina sandaler på mig och gå kändes inte som en bra ide med dem skona. ”Or, I can carry you” han kavlade upp ärmarna på tröjan för att hans armmuskler skulle synas. ”if you insist”

it's

2år, 4månader, 16dagar och 9 timmar av lycka togs iväg från mig på mindre än 1 sekund. Jag vill bara skrika, men röste fungerade inte. Tankarna virvlar runt i mitt huvud. Varför skulle han göra något sånt? Vem är hon? Jag får inte ordning på något. Bilder från vår tid tillsammans flög förbi framför mina ögon. Jag försöker blunda för dem, men det går inte. Alla lyckliga stunder vi haft, alla de skratt som vi skrattat. Jag kommer aldrig mer få uppleva dem igen med Martin. Tanken av det gjorde mina ögon våta av tårar som rann snabbare ner för mina kinder.

En ny röst började prata, det lät som den var flera hundra meter bort. Jag kunde urskilja Nialls röst, men även den var långt borta. Det lät som ett främmande språk, jag förstod ingenting av det de sa. Jag hörde mitt namn nämnas. Vad pratade de om? Varför nämnde de mitt namn?jag försökte konsenterera mig på vad de sa men rösterna blev allt mer avslagna, innan de tystnade helt.

Jag gick längst bryggan och tittade ut över havet. Allting var så fridfult här. Man kunde höra hur vågorna slog emot pelarna som höll bryggan uppe. Jag stannade till, slöt mina ögon och andades in den härliga lukten av saltvatten.  Ljudet av ett gäng killar drog mig tillbaka till verkligheten. Ljudet kom närmre och närmre. Plötsligt kände jag någon putta mig åt sidan, jag tog tag i räcket för att rädda mig från att inte ramla ner i havet. En kille med brunt lockigt hår sprang förbi och hoppade ner i vattnet när bryggan tog slut. Jag hörde att det kom någon till som gjorde samma sak, men denna gång han jag inte kolla på dem, min väska jag hade på axeln gled ner över armen och flög rak ner i havet. Mobilen, mina skisser, hela mitt liv sjönk just nu till havets botten.

”Excuse me” Sade en mörk stämma bakom mig. Jag vände mig om för att se vad han syftade på. Där bakom mig stod en grekiskgud, med ett leende som kunde få hela världen att stanna. När mitt medvetande började komma tillbaka insåg jag hur jag såg ut. Mitt hår hade jag bara satt upp slarvigt i en knut på vägen ner till stranden. Mina hände flög automatiskt upp till håret för att fixa till hårslingorna som hängde lös i mitt ansikte.  I ögonvrån kunde jag skymta ett leende på hans läppar. ”maybe this is yours? I found it on the bottom of the sea.”  Den grekiskaguden stod framför mig med min väska I handen. Ett leende spred sig över mitt ansikte och killen började skratta, det finaste skratt jag någonsin jag hade hört. ”I guess it is yours” sade han och lämnade över väskan till mig och sprang tillbaka till dem fyra killarna som stod på stranden.

Min blick var fäst på killen, det var som ögonen hade fastnat på hans perfekta kropp.  Jag följde varje steg han tog. Det var som tiden gick i slowmotion, hans blonda hår vajade i takt med varje steg han tog. När han kom fram till dem andra killarna stannade han upp, jag hörde skratt och såg hur en av killarna knuffade till den killen som hade räddat min väska. De gick bort på stranden och vek av in på den smala stigen jag hade gått när jag hade gått ner på stranden.

Jag satt mig på en stock inne på stranden och njöt av det fina vädret och kollade på solnedgången.  Denna plats måste vara den finaste platsen på hela jorden.  Vinden blåste lätt i mitt hår. Jag hörde  fåglarna sjunga, det var mörjan av maj. Träden hade nyss fått tillbaka sina löv och blommorna hade börjat blomma. Ljudet av ett par fotsteg blev allt högre och högre. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag slöt mina ögon och blundade och försökte ta in så mycket som det gick av den härliga vårdagen. Fotstegen tystnade och någon satt sig bredvid mig på stocken. ”Beautiful evening it is today” jag kände igen rösten. Försiktigt vred jag på huvudet för att se vem det var som pratade med mig. ”I´m Niall” han sträckte fram handen. Det var den killen som hade räddat min väska bara för någon timme sedan. ”Hi, Josefin” jag tog hans hand.

Vi hade suttit ett tag och pratat om allt möjligt. Han verkade vara riktigt trevlig. ” I have to ask you if you have a boyfriend or not” jag hörde på hans tonläge att han skämdes lite när han frågade. Jag tog upp mobilen ur fickan på mina taskiga jeans, letade upp Facebook och skrev snabbt in Martins namn och gick in på hans bilder. Niall såg att mina ögon började glittra av lycka när jag tittade på bilden av min pojkvän. ”Can i see?” han sträckte fram handen så jag kunde ge den till honom.

”That’s not yo…” han hejdade sig innan han hade sagt klart meningen, jag tog tillbaka min mobil för att se vad han menade. En svidande smärta uppstod i mina ögon och de började bli blanka av tårar och jag släppte mobilen. Jag kände hur tårarna i ögonen började välla över och en tår rann på min kind, ner på hakan och droppade sedan ner på sanden. Det var som någon hade slitit ut mitt hjärta ur bröstkorgen med bara händerna. ”excuse me” jag kände hur rösten höll på att svika mig. Försiktigt reste jag mig upp, Niall härmade min rörelse. Men alla tankar i huvudet fick mig att tappa balansen jag ramlade rak in i hans famn. ”fö-förlåt” stammade jag fram Tårarna brann bakom ögonlocket. Ett stort hål, en sådan smärta. Jag sjönk ner på stranden. Tårarna välde över, rann ner för mina kinder, ner på hakan och droppade ner i den fuktiga sanden. Under läppen darrade. Jag viste inte vad jag skulle göra. Jag satt i den fuktiga sanden och lät tårarna forsa ner för mina kinder. Niall satte sig bredvid mig han la försiktigt sina armar runt min kropp. Vi satt i flera minuter i den fuktiga sanden och han höll om mig.